futuriteter

Facebook notifierade mig imorse om att en av mina onlinevänner fyller år, så grattis Björn hoppas du får en fin dag, kanske ute på sjön.

Hur som helst, när jag klickade in för att skriva ett snabbt grattis slumpade det sig så att jag såg en äldre postad länk, till en bambusersändning av den första pub liberal. Eftersom jag ändå satt och drack mitt morgonkaffe tyckte jag att jag ju lika gärna kunde vila ögonen på denna ett tag.

Någon minut in i sändningen, när Camilla Lindberg som första person får ordet och berättar om hur det största problemet i riksdagen är att riksdagsmännen har fel eller dålig information, då vaknade jag på riktigt. Jag vet inte om det var på grund av det hon sade eller bara kaffet, men det kändes i alla fall som en väldigt viktig detalj.

Det svåraste av allt, som är problematiken för många riksdagsmän, det är att man inte har rätt information.

Om det kommer någon och säger "Det här är ett jätte bra förslag".
"Njae, jag är tveksam" säger man "Jag tror inte på det här". Då får du tio tjänstemän från departementet som bara trycker på dig en massa partisk fakta. Hur skall du veta att det inte stämmer?
 
Men det känns i ryggmärgen någonstans att det här är inte bra. Vem skall du vända dig till? Du har inte all kunskap om alla, alla, områden.

Det har ju tidigare, i bland annat FRA-omröstningen framgått att majoriteten av riksdagsmännen inte ens visste vad de röstade om.

Även andra gånger har jag sett att väldigt mycket av makten nog egentligen ligger hos tjänstemännen på departementen och i regeringskansliet, de som förbereder alla frågor. Om inte annat så är den engelska TV-serien "javisst herr minister" både sevärd och tänkvärd...

Idag bedriver vi opinion genom insändare, genom tidningsartiklar och genom sociala medier. Man anordnar event där nätaktivister kan träffas på riktigt. som Parley, piratfikan och pub liberal. Tyvärr är det väl så att de flesta som deltar på dessa event är "redan frälsta".

Förutom insändarskrivande, så är det nog så att de flesta av dem vi idag når genom politisk aktivism på nätet är andra politiska aktivister, antingen från våra egna partier, eller från andra. De som inte är intresserade av politik besöker helt enkelt inte politiska bloggar.

Sittande riksdagsmän har vi i stort sett ingen möjlighet att påverka. Partipiskan viner för hårt och lobbyisterna som beställer partiernas politik har aldeles för mycket pengar bakom sig. Som folkrörelse kommer vi aldrig att kunna slänga upp sedelbuntar på samma sätt.

Så, om vi inte kan påverka politikerna och inte når ut till folket i någon större omfattning. Särskillt som folket är något som politikerna ignorerar 46 månader av 48. Vad kan vi då göra?

Det bästa kanske är att satsa på att påverka de som förbereder ärenden för politikerna?

Politiskt aktiva kan orka resa hit och dit, men det kan vi inte räkna med att någon som bara är lite lätt nyfiken gör. De som jobbar på ett departement i stockholm lär även bo i stockholm, så vi får försöka anordna något där.

Vad sägs om att vi anordnar nästa parley/event i stockholm, och gör en medveten satsning på att bjuda in de som jobbar på departementen? Vi behöver en större publik, varför inte försöka få lite ny publik med inflytande?

I UK är det ju numera olagligt att försöka få reda på vilka som jobbar på myndigheter och deras adresser. Det antas vara förberedelse till terrorism. Men jag tror nog att det i Sverige fortfarande är en offentlig uppgift som man kan fråga efter utan att bli slängd i finkan.

Tänk om vi kunde påverka de som förbereder underlagen för riksdagsmännens beslut, så att den "partiska fakta" de trycker i ansiktet på riksdagsmännen visar vår sida av saken istället.

Mvh

/J-O

Tags: Piratpartiet, Liberaldemokraterna, Politik, Aktivism

För övrigt anser jag att Beatrice Ask bör landsförvisas