Berättigad kritik
Grundidén med FN är god, men den fyller inte sin funktion idag utan är ett byråkratiskt härva av mer eller mindre suspekta underavdelningar.
Människorättskommission där Ryssland, Libyen, Kina och Saudiarabien sitter med.
UNESCO som köptes av Medialobbyn för att bedriva propaganda.
UNDP som avslöjades med att slussa miljarder med dollar till Nordkoreas Kim Jong-Il.
Det enda positiva som egentligen kommit ut av FN är deklarationerna om de mänskliga rättigheterna. Tyvärr så har de ju ingen effekt här i Sverige då man trots att man skrivit under på dessa inte alls bryr sig när det kommer till att stifta lagar.
Alla de lagar som stiftats där man kan övervakas fast man inte är misstänkt för brott bryter mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
FRA-lagen bryter mot (minst) tre av punkterna:
- Godtyckliga ingripanden (massavlyssning)
- Utan hänsyn till gränser. (endast information som passerar landets gräns)
- Att stater inte får bryta mot detta. (Och FRA är ju statligt även om det trots namnet inte är militärt)
"Ingen må utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens, ej heller angrepp på heder och anseende. Envar har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp."
Artikel 19"Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser."
Artikel 30"Intet i denna förklaring må tolkas såsom innebärande rättighet för någon stat, grupp eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling, som syftar till att omintetgöra någon av häri uttalade fri- och rättigheter."
Så trots att kritiken mot FN är berättigad är frågan huruvida det spelar någon roll, när i vilket fall ingen regering bryr sig om vad de säger.
Mvh
/J-O
Tags: Piratpartiet, FN, FRA
Även om jag delar dina synpunkter i sak, så vill jag invända mot ditt sätt att tolka texten i FN-deklarationen. Att hänvisa till Artikel 12 är väl korrekt, även om jag betvivlar att det var massavlyssning för underrättelseändamål som man hade i åtanke när man skrev den (på 1940-talet; då fanns inte tekniken att avlyssna miljontals telefonsamtal i jakt på något intressant, och det fanns inte heller några telekommunikationssatelliter som enkelt kunde avlyssnas).
Jag köper däremot inte hänvisningen till Artikel 19. Ja, det står "utan hänsyn till gränser" i den, men det syftar knappast på <EM>avlyssning</EM> utan på <EM>hindrande</EM> av yttranden som skickas över gränsen. Framför allt handlar artikeln om <EM>offentliga</EM> yttranden, inte om privata telefonsamtal (dessa skyddas i stället av Artikel 12) även om de också passerar gränser. Ingen stat är förhindrad att ta del av enskilda människors offentliga yttranden, och då kan gränserna vara högst relevanta, såsom när våra ambassader skickar hem rapporter om vad som skrivs om Sverige i utländska tidningar. Artikel 19 förbjuder inte Sverige att lyssna på vare sig inhemska eller utländska radiosändare; vad artikeln förbjuder är i stället att <EM>tysta</EM> de inhemska radiosändarna med förevändningen att de kan avlyssnas i utlandet (eller någon annan lika godtycklig förevändning). Filtrering av Internet (att hindra människor från att studera vissa webbsajter) är också förbjudet enligt denna artikel.
Innebörden av Artikel 30 är inte att just <EM>stater</EM> skulle vara förhindrade att bryta mot någon av de övriga artiklarna; hela deklarationen riktar sig mot just stater, som är skyldiga att dels själva avhålla sig från de förbjudna aktiviteterna, dels tillse att deras invånare skyddas mot samma aktiviteter bedrivna av någon annan (i de fall förbudet inte enbart riktar sig mot själva staten).
Poängen med Artikel 30 är i stället att inga av de andra artiklarna får tolkas som stående i konflikt med varandra, varvid den ena eller andra artikeln måste anses väga tyngre. Exempelvis får inte Artikel 27 (rätt till kultur; upphovsmans rättigheter) användas som ett argument för en oinskränkt upphovsrätt som sätter Artikel 12 ur spel genom krav på förhandsgranskning av all privat korrespondens (eller ett godtyckligt urval av den). Omvänt, så gäller förstås att skyddet för privatlivet i Artikel 12 inte kan hävdas gentemot <EM>varje</EM> undersökning av ett misstänkt brott mot någon annan artikel, ej heller vid brott mot en mera "normal" upphovsrätt enligt Artikel 27.
Brott mot Artikel 30 kan inte ske förrän någon stat påstår sig <EM>tillämpa</EM> deklarationen, men tillämpar den <EM>fel</EM>.
Så, det enda som återstår är brottet mot Artikel 12. Det räcker. Att räkna upp ytterligare artiklar som brott kan vara begångna mot endast genom tveksamma tolkningar av texten förringar värdet av den anklagelse man redan har. Ingen anklagad stat kommer undan genom att erkänna brott mot en artikel men ursäkta sig med att den faktiskt har följt två andra (att göra så vore snudd på att bryta mot Artikel 30, som jag beskrev ovan). Troligare är att staten ignorerar anklagelsen utan att erkänna någonting alls.
@Anders.
För Artikel 19 skulle jag dock vilja hävda att avlyssning är ett ingrepp. Alltså bryts det emot min "frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser."
Gällande artikel 30, så blev min kommentar något förenlad för att den skulle passa i punktlistan. Skulle Sverige anmälas för att bryta mot 12 eller 19 faller de ju per automatik även på 30.
Jag tog med den främst för att visa att det inte är som i Europakonventionen där det står massa fina saker, men samtidigt är fullt med brasklappar som tillåter staten att vid behov göra undantag. Det finns helt enkelt inga undantag från de mänskliga rättigheterna.
Mvh
/J-O
Kritisera gärna FN, men artikeln i SvD ser jag som ganska suspekt. Även om man bortser från att karln börjar med att blanda bort korten med vem som mördade vem i Rwanda.
